Supermorsa.

Att ha småbarn och orka med en hel massa saker. Jag får inte ihop det.
Bygga altaner, baka, pyssla, fota, träna, vara en bra fru/sambo, lägga plattor, hälsa på kompisar, träffa släkt. Ja, listan göras lång. Hur orkar man? Jag kallar det "supermorsa"...

Jag är raka motsaten. När jag läser bloggar och tänker på hur andra orkar och har inspiration till tusen känner jag mig väldigt otillräcklig.
Så otillräcklig att jag får sjukt dåligt samvete. För att jag inte är någon "supermorsa". För att jag inte orkar. För att jag tänker att: "det kan jag göra sedan. Nästa månad, nästa år..."
För att jag hellre ligger på soffan och sover eller ser på TV än att stå i köket och göra perfekta cupcakes eller springa en mil.

Sedan undrar jag samtidigt vad dessa "supermorsor" försöker leva upp till? Vem kräver att dem ska fara runt som tokar? Ingen känner jag. Är det inte typiskt kvinnligt att försöka mer än vad man egentligen orkar och förmår för att göra andra nöjda?

Nä, nu går jag och drar täcket upp till näsan och fortsätter vara  en "antisupermorsa" istället. Jag kanske blir en "supermorsa" någon gång. Nästa månad, nästa år... I Nästa liv :-)

/ Antisupermorsan.